En vacker dag ska vi alla pensioneras och i år var det dags för min Haglöfsryggsäck. Efter lång och trogen tjänst förtjänar den vila, lugn och ro samt mindre ryggsvett. Så i helgen köpte jag ett nytt sällskap till mina vandringar; en 30 liters fransk, prisvärd säck. Dottern har en likadan och är nöjd så efter en stunds samtal i sportbutiken i Chamonix slog jag till. Ska bli spännande att se vad den går för!
Tog sovmorgon och vandrade iväg mitt på förmiddagen – strålande sol och varmt idag – planen var att ta mig uppåt en bra bit och så småningom komma ner i Megève framåt kvällen. Matsäck, vatten, karta, regnjacka, telefon & powerbank i säcken, och linne & kortbyxor & kängor på kroppen. Efter att ha följt floden en bit, tar jag den lilla asfaltsvägen uppåt – det går bra så här i lågsäsong då det inte är någon trafik.
I den lilla byn (med fem hus) Leutaz ser jag att bykrogen har öppet för lunch och efter en (mycket kort) stunds förhandling med mig själv slår jag mig ner på den soldränkta terrassen. Två gäster förutom mig, det lite typiska Megève-klientelet; vackra välmakeupade kvinnor med sällskap av en lurvig accessoar i form av liten hund. Med andra ord så var tre stolar upptagna. Jag fick ett vänligt välkomnande – och strax hade jag en underbar burrata med goda tillbehör framför mig. För att ta en kula kaffeglass (gudomlig) behövde jag inte ens förhandla.
Jag vandrar vidare och hamnar i den lilla korsningen mellan två små grusvägar; den ena VÄLDIGT brant och den andra lite mer böljande. Den ena skulle ta mig till Megève som planerat och den andra skulle ta mig tillbaka till byn. Jag tvekar, tar fram kartan, går långsamt fram emot de gula vandringsskyltarna, fast jag vet precis var jag är. På bänken vid skyltarna sitter en familj med pappa, mamma och en tonåring med långa armar och truligt ansikte. Pappan frågar om jag har gått vilse och jag svarar leende att jag inte kan bestämma mig för vilken väg jag ska ta. Jag hör direkt att de är från Provence och de berättar att de fått tips om att just där de sitter kan man träffa på murmeldjur. Jag förstår att de suttit där ett tag, kylväskan är stor och pojkens uttråkade min säger mig att han är totalt less på att vänta på några löjliga djur som aldrig kommer. Jag berättar, kanske lite oartigt så här i efterhand, att jag aldrig sett några där, men att jag såg flera i Schweiz förra året. De suckar och säger att det inte hjälper dem. Men vi ler mot varandra. Under tiden har min kropp (eller någon annan del) bestämt sig för att det är den böljande grusvägen till höger som gäller och jag tar adjö med löftet att schasa alla eventuella murmeldjur åt deras håll.
Lite högre upp på berget träffar jag ägaren till en liten alpbondgård som säger att de precis tagit upp både kor och getter för sommaren och att det bara är att ringa om jag vill komma förbi med några vänner för att pröva deras lokala specialiteter. Alla inbegriper ost och hade jag inte haft magen full av burrata hade jag tvingat mig in – trots att de inte öppnat för säsongen. Så småningom är det dags att vända neråt igen, en liten stig genom en härligt grön, och ganska brant, kohage väntar. Förra gången jag gick här, med några vänner, vågade vi oss inte in eftersom alla nyutsläppta kor stod precis vid ingången till hagen, precis på vandringsleden, fulla av sommarspring i benen. Kanske hade vi gått in om vi varit själva, men då vi hade hund med oss, valde vi att ömsom hoppa, glida på huk och ramla ned i en djup ravin intill hagen. Denna gång tar jag ett djupt andetag, öppnar grinden och går in bland korna. För säkerhets skull lossar jag på ryggsäcken, då jag tänker att i värsta fall kan jag kasta in den över den lilla eltråden som avgränsar kornas betesmark och själv krypa efter. Men det behövs inte, korna är visserligen väldigt nyfikna, och några kommer nära, kanske en halv meter ifrån mig, men ingen visar några tendenser att äta upp mig.
Jag gör en liten avstickare upp till en liten hytta, Les Chateux, som ligger oerhört vackert alldeles för sig själv omgiven av prunkande blomsterängar och utsikt över två bergsmassiv varav Mont Blanc är det ena. Ser en blomma jag inte sett förut och kan inte låta bli att plocka en bukett. Väl nere i byn sätter jag mig på en av de tre restaurangerna mitt i byn, unnar mig ett glas öl, och funderar över dagen och morgondagen. Kanske också över livet.
På väg hem slinker jag in till Massimo, ägare till delikatessbutiken, för säkert fjärde gången på en vecka, och ber om ytterligare en bit av den oemotståndliga tryffelosten. Han skrattar bara när jag förklarar att det inte bara är jag som äter av den och bjuder på ett litet glas blåbärsaperitif. Som vanligt är fötterna trötta vid den här tiden på dagen, och den 600 meter långa uppförsbacken till huset känns lång. Det är först när jag kommer in i lägenheten som jag inser att jag glömt blombuketten på restaurangen. Hoppas någon tar hand om den, själv får jag nöja mig med fotot på den vackra orangea blomman. För er som undrar hur det gick med ryggsäcken så är min dom följande; helt ok, prisvärd, skönt med luft mellan rygg och säck, bra fickor för diverse saker och enkel att justera, men saknar möjlighet att ha vattenflaska så jag kommer åt den utan att ta av mig säcken. Och framförallt; avbärarbältet över bröstet har en liten elak söm som gör ont – måste åtgärdas! Man kan använda skavsårsplåster till mycket, men detta är första gången jag tejpar en ryggsäck. Tanken att pensionera mina älskade kängor har i och med detta förflyttats något fram i tiden.
