Det är en av höstens första kyliga morgnar. När jag sticker ut nästippen för att säga god morgon till Mont Blanc känns det nästan nollgradigt.
Jag tittar på mina kortbyxor, det par som står på tur att få gå på tur, och de nästan talar till mig. ”Låt mig få följa med, det blir varmare sen.” Jag tvekar. Det är ju ändå snart mitten på oktober.
När MeteoChamonix äntligen släpper dygnets enda uppdatering bestämmer jag mig. Det blir kortbyxor. Och en extra tröja.
Idag går vi inte från huset utan tar bilen en bit. Efter ett 30-tal vandringar de senaste månaderna är jag sugen på att utforska nytt. Hitta nya vyer, lutningar, bergskammar, stigar och slingrande grusvägar.
Dagens mål kan jag tacka en okänd vandrare som jag länge stod och pratade med häromveckan. Vi möttes bokstavligt talat ovan molnen, en dag då grann-dalen hade det fransmännen kallar mer de nuages, molnhav.
Däruppe var det varmt, solen strålade och vyerna var magnifika. Men nere mot dalen var det alldeles vitt. Tjockt vitt. Det var som att befinna sig i en egen värld. Vandraren berättade om några av sina favoritplatser och jag noterade ivrigt.
Och nu var det dags! Nerför berget, genom den stora dalen och upp på andra sidan. Helt outforskat område. Som alltid när det är nyupptäckardagar är jag lite pirrig. Nyfiken. Ivrig att komma ur bilen och sätta på mig ryggsäcken.
Vi följer leden uppför skidbacken, lockas bara en aning av den öppna bergsrestaurangen där de första lunchgästerna redan tagit plats. Men idag blir det matsäck i magen så vi stretar uppåt, uppåt. Utsikten över bergskedjorna är bedövande vacker.
De klassiska Mont Blanc-kedjan med snö på toppen åt ena hållet, den nästan hotfulla spetsiga kedjan med vassa lodräta väggar och toppar med namn som Åsnehuvudet precis ovanför oss, och rakt fram en bevuxen något lägre kedja som påminner mig om svenska fjällen. Kortbyxorna var rätt val, solen värmer och snart hamnar tröjan i ryggsäcken.
Mitt uppe på berget passerar vi en liten by, med ett 10 tal hus, eller snarare alphyttor, där flera verkar gamla och övergivna. Andra är bebodda, och i någon av dem pågår ett renoveringsarbete.
”Bonjour Monsieur, il fait beau aujourd’hui.”
Vi ler mot varandra och byter några ord om vädret.
Färden fortsätter och lunchen intas utanför världens (näst?) minsta refuge, döpt efter Tintin. Efter en lång stund i solen, med ryggen mot den varma stenväggen, kommer en vandrare nerför stigen. Jag ropar åt honom och frågar om den lilla stigen, genom ravinen, nerför berget är möjlig att ta. Han svarar raskt att den är alldeles för svår och brant.
Kanske ser vi inte tillräckligt sportiga och ungdomliga ut? Nu vidtar en inre kamp. Jag har sedan länge sett den lilla stigen slingra sig ned, den känns som min väg nedför berget, den lockar mig.
Och jag ogillar verkligen att inte få göra en boucle, eller en rundtur.
Snart är kampen över. I alperna tar man inga onödiga risker. Vi tar samma väg tillbaka och sjunger på vår väg. Då och då tittar jag mig över axeln och ser min lilla stig. På lite håll ser den inte alls så farlig ut.
Men när vi hör dånet av ett vattenfall (hur kunde vi missa det på vägen upp?) känns det ändå bra att ha något mer fast mark under fötterna.
Sent på eftermiddagen kommer vi tillbaka till den lilla skid-stationen där vi parkerat. Glädjen över att uteserveringen fortfarande är öppen är stor. Så det blir en öl i solen innan färden går hemåt.
