Tredje dagen på årets första alpvandringsvecka. Fötterna är ännu lite tveksamma så jag stöttar dem genom att alternera kängor. En dag de lättare i Gortex, en dag de något tyngre i läder.
Solen värmer. Jag svettas där jag strävar uppåt, på väg mot favoritkammen ovanför byn. Det är jag och hunden Svante som är mitt sällskap denna första vecka. Vi som redan åkt sittlift ihop, varit uppe på nästan 2000 meters höjd och badat (en av oss) i allehanda pölar, obskyra vatten och rena alpbäckar.
Det märks att det är torrare i år än tidigare, på flera ställen där det normalt kan vara svårt att ta sig över behöver jag inte ens skutta utan kan bara kliva på.
Efter en stund träffar jag två par som är på väg nedåt, de har övernattat på den fäbodvall jag är på väg till, hos den trevliga Arlette, som alltid har ett leende och en historia till övers. De stannar för att släppa förbi mig, på den trånga, branta stigen men jag står kvar, och säger leende att jag är så glad att få en liten paus. Vi blir stående tillsammans. Svante blir kliad. Jag berättar om Sverige. De om sin region.
Vi ler, skrattar och trivs tillsammans. En av männen konstaterar att det är så det är i vandringsgemenskapen, det finns alltid något att dela, berätta och vara nyfiken på. Det ena paret har en labrador hemma och blir förtjusta i Svante. Kärleken är ömsesidig och när vi säger adjö tar Svante några kliv med dem nedåt. Som om man så lättvindigt kan byta matte?
Ett sista skratt och sedan vänder vi uppåt, jag och min fyrbenta vän. Jag har bestämt mig för att tillämpa svärsonens, tillika bergsgeten, Samuels råd om att gå 45 minuter och sedan rasta i 10. Och att hålla ett jämt tempo.
Det är ungefär så jag brukar göra men denna gång är jag mer noggrann. Lungorna får jobba, svetten lackar, det är varmt och brant. Jag förhandlar med mig själv. Kanske kan jag ändå stanna efter 30 minuter? Och hur räknas egentligen pratstunden? Det blir en kompromiss om 35 minuter och 7 minuters paus. I skuggan.
Eftersom vandrarna berättat att Arlettes fäbodsvall inte har öppet på lunchen tar jag höger uppe på bergskammen, mot den andra alphyttan, som jag vet är öppen. Lycklig går jag på plan mark, den lilla stigen har blivit en bredare sandväg och utsikten öppnas upp mot flera andra bergskedjor.
Just det ögonblicket när man kommer upp, när det blir plattare igen, när vyerna öppnas, ändras, är något av det bästa med vandring. Något av det som gör mig passionerad. Jag närmare mig alphyttan, ser att den är öppen och att det förbereds för lunch. Då jag inte ätit speciellt mycket till frukost börjar jag omedelbart dregla. Hunden likaså.
Vi närmar oss och hör hundskall. Jag kopplar Svante. Först kommer en stor hund springande, skällande. Jag ropar: kan ni koppla hunden. Inget händer. Jag skriker åt hunden som tillslut springer tillbaka. Ytterligare en kommer springande, och en tredje. De skäller. Ägarna står och tittar. Svante morrar. Jag vänder tillbaka. Irriterad.
Tänk om jag varit på väg över berget till nästa by? Nu har jag en reträttväg, och beger mig småmuttrande mot fäbodvallen en bit bort. Utsikten får mig att bli på gott humör, och jag har både äpple, vatten och nötter i ryggsäcken. Oss går det ingen nöd på!
Trots skällande bestar och ignoranta hundägare. På vallen är det full aktivitet. Vallhunden far runt, fåren bräker och försöker ta sig in i huset, de små grisarna ligger i höet och alla möjliga sorters hönsfåglar struttar omkring.
En liten flicka, ett av barnbarnen, hälsar mig välkommen och strax kommer Arlette. Vi känner varandra sedan alla år jag kommit till byn och hon ser glad, om än en aning stressad ut. Jag frågar om det ändå går att luncha men hon skakar på huvudet, de ska strax iväg och flytta korna. Det är svårt att hitta bete i år, marken är torrare än på många år.
Hon stannar till och säger att om jag vill kan hon göra en assiette med ost och charkuterier? Och kanske en öl till? Jag tackar, gläds åt hennes vänlighet och tar plats vid ett av de små borden. Två av fåren kommer fram till oss, nosar (om det nu är det får gör) både på mig och Svante.
Han blir lite trängd men accepterar deras närkontakt, om än en aning motvilligt. Jag gör upp med ägaren om att höra av mig nästa gång jag har en vandringsgrupp, hon lovar att öppna för oss bara hon får någon dags varsel. Om osten smakade bra? Fantastiskt, enkelt och gott.
Strax sätter sig damen, hennes två döttrar och barnbarnet i sin fyrhjuling och drar uppåt, för att hitta nytt bete åt de hungriga kossorna. Jag ställer in min tomma assiette i huset och vandrar nedåt byn. Svante ivrigt skuttande bredvid, bärande på en pinne stor som ett mindre träd.
Jag kommer på mig att nynna på en av mina franska favoritlåtar ”C’est si bon” samtidigt som jag planerar morgondagens vandring. Kanske blir det matsäck då?