En vandringshöst är fylld av oväntade möten. På hög eller låg höjd. Oftast med kängorna på. Ett av de finaste är mötet med Ricardo i Piemonte, en människa jag aldrig kommer att glömma. Vi möttes då jag guidade en vandringsgrupp i en av Piemontes vackraste dalar. Vädret var en aning instabilt, gruppen ny, så jag valde en enklare vandring med inte alltför många hundra höjdmeter. Vi kom till en av många sedan länge övergivna byar med vackra ruiner och historier att bli nyfiken på.

En pärla bland ruiner
Vi slår en extra lov runt bland de sedan övergivna husen och hittar ett renoverat litet kapell. En skylt vid sidan om berättar att människor gått samman och återuppbyggt det gamla kyrkohuset för att kunna fira mässa där ibland. En vacker plats. En vacker gemenskap. Strax intill ser vi ett hus som ser både nyrenoverat och bebott ut, med både väggar och tak. Ett par stolar på en terrass. Ett enda dugligt bostadshus bland de gamla ruinerna – hur kan det komma sig? Vi går runt hörnet på huset och ser till vår förvåning stora flaggstänger med italienska, franska och EU-flaggor. Vad är detta? Platsen blir alltmer spännande. Vi vandrar vidare men min nyfikenhet är väckt. Jag kan inte släppa tanken på huset med flaggorna. Så jag går tillbaka, kikar in genom ett fönster, skönjer någon där inne och knackar på. Kanske är det en öppen rifugio? En man kommer till dörren. Jag frågar. Han ler och säger att det är hans hem. Jag ber om ursäkt för min framfusighet, mumlar något om flaggorna, han ler igen. Ännu bredare denna gång.
”Jag känner mig lite ensam ibland och då hissar jag flaggorna, kanske kommer någon som du och knackar på. Vill du ha kaffe?” Jag blir varm i hjärtat. Säger försiktigt att jag har en vandringsgrupp med mig och att vi är tio personer.
”Inget problem, hämta dem så bjuder jag på kaffe.” Jag rusar ut på stigen och ropar åt mina vandringskamrater att komma tillbaka.

Mannen presenterar sig som Ricardo och ber oss ta plats på terrassen. Han sätter igång en liten espressomaskin och jag kliver in i servitrisrollen – hinner byta några ord med Ricardo i köket mellan leveransen av kaffe till gruppen på terassen. Hans berättelse tar oss tillbaka till 1950. Året då han föddes i huset vi befinner oss i.
En ko, ett bröd och ibland en lektion
På 1950-talet var byn helt självförsörjande, varje familj hade en ko som gav mjölk, smör och ost. Bröd bakades en gång per år – och det räckte så länge det räckte. Ibland gick det månader utan att det fanns bröd. Ibland räckte det nästan hela året. Kött åt vi någon gång per år då vi lyckades snara en hare sa Ricardo.
Barnen i den lilla byn tog stigen ned till byn några månader om året för att gå i skolan.
”Jag tyckte om skolan”, sa han nästan drömmande.
Men tillslut blev livet bortom civilisationen för hårt och familjen flyttade till Frankrike där Ricardo tillbringade de kommande 50 åren. Men han längtade alltid tillbaka. Kunde inte glömma sin uppväxt på berget.
Tillbaka till barndomens plats
I början av 2000-talet blev det dags att återvända. Ruinen och platsen återuppväckte starka minnen och Ricardo bestämde sig för att återta platsen som stått tom i så många år. Med varsam hand och stort tålamod började han rusta upp sitt barndomshem, där endast några av väggarna fanns kvar. Sten för sten. Vägg för vägg. Tillslut var det fullbordat. Han hade skapat sitt drömhem – på sin barndoms berg. Långt från buller, brus och neonljus.
”Det tog 15 år” säger han och ler igen. Jag frågar om han vandrar mycket. Hans blick blir en annan, sorgsen.
”Jag har fått cancer, och orkar inte lika mycket längre.”
Ricardo tystnar. Jag möter hans blick. Vi ser på varandra länge. Han ler igen.
” Jag hoppas klara även denna kamp. Så länge jag orkar vill jag vara här.”
Jag säger att jag ser fram emot att träffa honom nästa år då jag kommer tillbaka. Det tar vi i hand på. Sedan lämnar vi Ricardo, hans vackra hem och de hissade flaggorna.
