Att byta vandringsland kan gå på en sekund, som när man går över gränsen någonstans i Alperna och plötsligt ser att skyltarna ändrar färg. Eller så kan det ta tid även om avståndet inte är så långt. Mitt direktflyg mellan Geneve och Ljubljana i Slovenien ställdes in och jag blev tvungen att övernatta på ett av dessa intetsägande flygplatshotell som ser likadana ut runt om i världen. Då den senaste bussen från min lilla franska ort gick tidigt på eftermiddagen så tog resan totalt nästan ett dygn. Önskar tåget hade fungerat bättre!
Äntligen är vandringskängorna på, och för första gången på ett tag får jag vandra med ett större sällskap. Ett gäng vänner från Sverige har slutit upp och då vädret är instabilt väljer vi en vandring i en ravin som utmynnar i ett vattenfall högre upp.
Vi blir positivt överraskade av den slingrande floden som forsar fram långt under oss och av de oerhört vackra stenformationer som utvecklats under tusentals år. Det är lite nervkittlande på vissa ställen för dem av oss som har svindel, men annars är det en enkel och trevlig vandring på några timmar.
Nästan högst upp hittar vi en pärla till alp-hytta. Vi är de enda gästerna och innan vi hunnit ta plats står det 7 flaskor av den lokala ölen Lazko på det rustika träbordet – och just när vi sätter oss ned tittar solen fram. I högtalarna spelas lokal umpa umpa. Precis som det ska vara.
Vi serveras av den rustika alpmaten som är regionens signum; grytor och soppor eller något däremellan, oftast med surkål och med möjlighet att välja med eller utan korv. Denna gång väljer vi några olika varianter. Fast allt som landar på våra tallrikar ser likadant ut. Men kanske är en eller annan korv tjockare eller smalare än en annan? En fransk vandringsgrupp ansluter och jag utbyter vandringstips med deras guide, en kroat som pratar perfekt franska. Fransmännen kommer från Toulouse, och som många andra franska grupper jag möter på mina strövtåg tillhör de en lokal vandringsklubb som anordnar resor både hemmavid och runt om i världen. De är som vanligt väldigt utrustade, med både snölås och välfyllda stora ryggsäckar. Som de dagsvandrare vi är ser vår packning lite smålöjlig ut bredvid deras. Som en handväska bredvid en resväska av största modellen.
Efter en titt på vattenfallet en bit högre upp väljer övriga att gå ned igen. Själv är jag inte nöjd, utan väljer att fortsätta upp på bergskammen för att ta mig hem en annan väg. Första biten är brant, och det är halt då marken är täckt av löv som blivit blöta under gårdagens regn. Någon gång tappar jag bort stigen och får ta hjälp av vandrings-appen att hitta rätt. Det märks att inte många väljer just denna stig, inga andra fötter verkar ha trampat här de senaste åren. Efter en dryg timme, den allra sista biten får jag ta hjälp av både händer och fötter, känner jag plötsligt lukten av nyslaget gräs. Jag hivar mig upp och mitt i det vilda ser jag en liten välskött stuga alldeles ensam strax under bergskammen. Nu blir stigen både bredare och plattare, men utsikten lyser med sin frånvaro. Träden hindrar tyvärr effektivt nästan all syn ut över bergen.
Efter en stund öppnar det upp sig samtidigt som jag ser att jag befinner mig precis i underkant av molnen, de är som skira dimbankar runt mig. En liten by, med hagar och en och annan ko dyker upp. Byn är vacker, men känns sällsynt övergiven. Förutom de få kossorna ser jag bara en katt och två hästar. Solen bryter igenom molnen och det är vackert och stilla. Det bär utför på en grusväg, nu är mina steg raska och det känns lätt igen. Jag hör motorljud, kliver åt sidan och ser en fyrhjulsdriven äldre bil med släp komma emot mig. På släpet står en ensam ko. Småskaligt jordbruk tänker jag. En stund senare, och några hundra höjdmeter längre ner kommer bonden nedåt, nu med tomt släp. Jag funderar på hur många kossor han ska köra upp och ned denna dimmiga dag.
Jag släpper vägen och tar en stig, och det är nu, precis när jag tänker att jag nästan är nere, som de 400 höjdmeterna som återstår känns i hela kroppen. Just idag innebär det en brant stig, då och då med nerfallna träd som jag får hoppa över eller krypa under, och stor försiktighet då det regnat dagen innan och det riskerar att vara halt. Jag kommer ner i byn vi startade i, och ser nu mer av den. En genuin bergsby med små bondgårdar mitt i byn och en och annan turist eller lokalbo på språng eller gång.
Väl framme vid Bohinjsjön stannar jag för att beundra den gamla kyrkan och som av en händelse finns det blommor att plocka på vägen hem till huset vi hyr. Där vännerna väntar med en öl och maten på spisen.