Vi går iväg tidigt från vårt hotell utanför Cres för att undvika den värsta hettan. Ändå slås jag av hur varmt det är när jag kommer ut. Får hoppas på mycket skugga idag! Efter bara några minuter är vi ute ur bebyggt område och vandrar i ett kulturlandskap med murar, får och korta knotiga trän. Med en vidunderlig utsikt över havet. De gråa murarna, det turkosa havet. En och annan gul blomma. Kargt och vackert.
Efter någon timme hörs plötsligt sång, vi stannar till och lyssnar. Jag känner igen tonerna men det tar någon minut innan jag förstår vad det är jag hör. Så vet jag. Det är en katolsk mässa. Mitt ute på det ödsliga berget, vi har inte sett en människa sedan vi lämnade byn, ljuder en psalm. Vi går några steg till och där uppenbarar sig ett litet kapell, Sv Salvadur i vilket morgonmässan pågår för fullt. Utsikten från kapellet över havet är magisk och med församlingens vackra röster bakom oss blir vi tysta inför det underbara ögonblicket. Jag lyssnar på prästen och den lilla församlingen, sedan passar vi på att ta vattenpaus utanför kyrkan. När vi är beredda att gå vidare är vägvalet svårt. Fortsätta fyra kilometer ut till en udde som sägs vara underbart vacker och gå samma väg tillbaka, eller gå ner mot havet? Vi väljer en medelväg, fortsätter någon kilometer på stigen och vänder sedan tillbaka för att ta den mycket steniga stigen mot havet. Jag saknar mina vandringskängor på vägen ned. Men då detta är en arbetsresa och jag inte checkat in något bagage är det mina svarta gympaskor som sitter på fötterna och inget annat. Det gäller att ha fullständig kontroll på varje steg, och därmed missar vi ibland utsikten och havet som kommer närmare och närmare. Mitt i nedstigningen möter vi en annan grupp vandrare, en fransk guide med en grupp unga kroater. Vi byter några ord, guiden pratar inte ett ord engelska och blir glad när han kan prata franska med mig.
Strax därpå är vi nere. Ett underbarare bad har jag sällan varit med om. Även om vi får undvika stixiga sjöborrar och små knipsiga krabbor när vi försiktigt tar oss ifrån klipporna. Lent, turkost, klart och ljummet vatten omslöt våra kroppar. Känslan av närvaro och livsglädje gör mig nästan rusig. Jag intar min medhavda ostmacka som är bredd i hotellets matsal tidigt i morse. Att bre en macka vid buffén för att ta med sig ut var för övrigt ett allvarligt brott och jag läxades upp av diverse personal där kronan på verket var den ditkallade kvinnliga hovmästaren som gastade ”What are you doing” med mycket arg och hög röst. Nu är jag glad att jag gömde mackan i ryggsäcken och inte hörsammade hennes krav på att äta den på plats. Rågbrödet är gott och osten samt smöret har på något sätt klarat av hettan. Dags att gå vidare mot civilisationen.
Solen värmer ordentligt och klockan börjar närma sig 11. Vi tar en kopp kaffe på ett litet fik i närheten och träffar den franska guiden igen och får tips för morgondagens vandring. Vi får höra att vårt vägval var det rätta just idag. Det hade krävt kängor och mycket vatten för att ta sig de fyra kilometrarna ut på halvöns udde. Men filmen han visade från platsen vi tänkte gå till, i närheten av Sv Blez, var fantastiskt vacker. En annan gång! Vi går vidare och tar ett dopp till strax utanför vårt hotell innan vi tar plats på den mysiga restaurangen strax intill. Vi är de första gästerna, inga andra är hungriga klockan tolv, men vi välkomnas vänligt av personalen. Jag vet redan vad jag vill ha. Det finns ingen tvekan. För lika mycket som jag är vandringsnörd är jag tryffelnörd. Och älskar gnocchi. Så hemmagjorda gnocchi med tryffel blir det. Om någon undrar hur det smakade så blir mitt svar: himmelskt (vilket passar bra efter besöket i kapellet). Dagens vandring avslutades med en sista kilometer i hettan tillbaka till hotellet där siesta stod på menyn.
