Vi tog ett skutt till Italien från vår franska alpby häromsistens, i jakt på god pasta, nya vyer och lite sköna italienska fraser.
Det var bara att swisha genom Mont Blanc-tunneln så var vi där. Eller swisha och swisha, efter en fortkörningsbot nyligen var föraren (ingen nämnd) mycket noga med hastighetsbegränsningarna så det gick lugnt och fint till.
Lite för lugnt tyckte både bilar och lastbilar(!) som låg bakom oss och ilsket tutade och hytte med nävar och sträckte upp fingrar i luften.
Nåväl, plötsligt var vi in Italia och vet ni vad: det fanns berg där också!
Vi hade tänkt begå lite stadsliv och jaga god pasta men efter en lunch i gamla stan i Aosta tittade vi på varandra och sa: husen är för många, gatorna för asfalterade och marken för platt, så vi drog upp i bergen.
Vi hade tipsats om den lilla bergsbyn Cogne där jakten på pasta tog oss till krogen med högst Tripbetyg och omnämnande i Michelin så förväntningarna var höga. Kanske för höga? För förutom gnocchin (madre mia que buono) var det inget som fick smaklökarna att varken gråta eller skela av glädje.
Tyvärr.
Med vandringen nästa dag förläts alla fadäser, smaklöshet, tutningar och stressade servitörer – den var magnifik! Solen, vyerna, stigarna och det faktum att jag lyckats leta upp en öppen alphydda (har fått svart bälte i den grenen) gjorde sitt.
Uppe på 2 500 meters höjd hade ett par från Aosta förverkligat sin dröm om en refuge: fantastiskt, gott och vänligt! Vi njöt tillsammans i glatt samspråk med övriga gäster och ägarna. De berättade att alla leveranser normalt kom med helikopter men att den servicen var slut för hösten så nu fyllde de ryggsäckarna och gick upp.
En tur på flera timmar från närmaste väg. Vilken passion! jag trodde ett tag vi skulle få sällskap ner mot byn av den trevliga unga journalisten vid bordet bredvid men han log lite urskuldande mot oss gamla fånar och sprang ned de nästan tusen höjdmetrarna.
Själva lunkade vi i sakta mak medelst stavar förbi de gula lärkträden på väg mot civilisationen. Längtar redan tillbaka… Någon som vill följa med till Valle d’Aosta?
Och kanske ta en natt på den lilla refugens finfina rum för trötta och hungriga vandrare?