Vi tar tåget från Ella på morgonen. Allt som har att göra med tågresande kompliceras av våra, vi turisters, inlägg på sociala medier.
Vi var rejält taggade, kom till stationen en timme i förväg och var beredda på en kamp att få köpa biljett, för att inte tala om att komma ombord.
Men det visade sig ganska enkelt, vi skulle inte så långt, och biljetter i tredje klass fanns att köpa och eftersom vi var i så god tid var det ingen kö.
När tiden för tågets avgång började närma sig förvandlades dock stationen till en myrstack, människor började brösta upp sig, knuffas och allmänt bete sig dåligt.
Precis just då hör vi ett ”hi” bakom oss och där står flickan vi träffade på förra vandringen, en ung tjej som studerar till ingenjör i en stad en bit bort, och som bjöd hem oss till sitt hus.
Vi tillbringade ett par timmar med hennes familj, pappa, mamma och bror i deras hus och fick på kort tid en bra inblick i en medelklassfamiljs liv på Sri Lanka.
Nu stod hon och pappan precis bredvid oss på perrongen, med stora, glada leenden och tog oss raskt med en bit bort till ett ställe där de trodde det skulle finnas lediga platser på tåget.
Vi förlorade dem ur sikte när vi klev ombord, men lyckades få sittplatser alla tre, mitt bland två unga familjer med små barn. Min son hamnade på ”pappasidan” och jag och min väninna på ”mammasidan”.
Pappasidans samtal flöt på, de kunde något mer engelska medan vi nöjde oss med att utbyta glada leenden och små gester. Barnen var dock mycket skeptiska till våra inviter till kontakt.
Plötsligt, precis då vi körde in i en tunnel, skrek alla, barn som vuxna, rytmiskt och glatt. Några minuter senare var det dags för en ny tunnel och då hängde vi på i skriken – och nu var vi isen bruten. Vi turades om med sånger, lekar och allra bäst tyckte barnen om imse, vimse spindel.
Vilket möte!
Vi klev av i den lilla byn… som planerat. Jag hade läst att man kunde vandra tillbaka på tågrälsen, bara man var försiktig då tågen kom, eftersom det var mycket trångt på vissa ställen. Berg åt ena sidan och stup åt andra.
Men det skulle bara komma tre tåg under våra cirka 5 timmar på rälsen så vi var i stort sett lugna. Vi hade inte mer än hunnit komma av tåget och närma oss den lilla stationsbyggnaden för att säkerställa tågtiderna då vi möttes av en högt skrikande uniformerad stationsföreståndare, han föste in oss i byggnaden och stängde dörren.
Där inne fanns en fransk familj som såg lika häpna ut som oss. Men min son var inte med, så jag försökte närma mig dörren men bryskt tillbakamotad av stationsvärden. Först då såg jag att det var alldeles svart utanför, svart av stora getingar.
Oron över min son var stor, men jag insåg också att jag i det läget inte kunde göra något. Den franska familjen var om möjligt ännu mer strandsatta än vi, de hade bara gått av för att se något autentiskt och visste inte ens var de var.
Efter en stund blev det ljusare utanför och vi tilläts att gå ut, och långt bort på perrongen ser jag min son, han hade sprungit bort från getingsstimmet och klarat sig. Puh!
Äntligen dags att påbörja vandringen. Och det var precis som vi hade läst och hunnit se på vägen dit; tågräls med berg någon meter åt ena hållet, och ganska brant åt andra hållet. Ibland lite mer plats, och ibland mycket mindre.
Men vi hade ju tågtiderna!
I god tid för den första passeringen stannade vi på en av de bredare platserna där vi slog oss ned på en sten med säkert 2 meter till rälsen. Vi väntade, och väntade, och väntade, men inget tåg.
En bybo passerar och vi frågar om tåget, han kan ingen engelska men vi tolkar det som om tåget kommer först senare på eftermiddagen. Så vi vandrar vidare. Utsikten är vacker, kullar, små byar, grönska och längre bort högre berg.
Då hör vi det. Tåget.
Som yra höns rusar vi framåt för att hitta ett ställe att stanna på och när tåget passerar står vi stadigt minst en meter från tåget. Folk hänger ut ur fönstren och sitter på ”trapporna” och alla ropar och vinkar. Nu känner vi oss lugna. Det kommer att gå bra med kommande tåg också och vi ser fram emot lunchen i byn vi så småningom kommer att anlända till, innan vi tar den sista sträckan hemåt i buss, taxi, rikscha eller tåg.
Då ser vi den första apan. Jag, som längtat efter att få se apor, utbrister glatt, äntligen!
De andra är inte lika översvallande, utan snarare skeptiska. Det kan bero på att de ser bättre än mig, för jag såg bara någon enstaka apa. De marschera emot oss på rälsens andra sida, och de blir fler och fler.
Plötsligt hoppar de över på vår sida av rälsen, och då känner jag inte heller mig bekväm längre. Nu är det ett 20-tal apor, ganska stora, målmedvetet trampande rakt mot oss.
Jag försöker minnas vad jag läst om dem, kommer ihåg att den ena sorten är mer aggressiv än den andra och att de gärna tar saker från människor.
Beslutet blir lätt, vi vänder om och börjar springa tillbaka, då och då kastar vi en blick över axeln för att se om vi är förföljda, men det är vi inte. Aporna stannar och står där på rälsen och tittar på oss, men de närmar sig inte.
När vi kommer tillbaka till den lilla stationen står värden på perrongen i sin vita uniform och tittar förvånat på oss. Efter incidenten med bålgetingarna känner vi ju varandra så vi förklarar varför vi kommer tillbaka och jag frågar ”Var det rätt beslut att vända”.
Han nickar och säger att det var ett bra beslut, aporna kan vara mycket aggressiva när de vill ha något. Vi pustar ut, och frågar om nästa tåg – som är flera timmar bort.
Vi tänker att det säkert finns en ”rikscha” i byn och tar den lilla sandiga stigen från perrongen in bland färgglada och blomsterprydda hus.
Frågar ett par personer som alla skakar på huvudet, det finns ingen i byn. Men en liten pojke säger på stapplande engelska att han ska hämta sin pappa, han har ett fordon, och får oss att förstå att vi ska gå över på andra sidan rälsen och vänta.
Sagt och gjort, och efter en stund kommer pappan med sin …. Leende bjuder han oss att ta plats. Sedan vidtar den långsammaste och guppigast motordrivna transport jag befunnit mig på någon gång. Vägen, eller snarare stigen, är gropig, full av hål, vattenpölar och stenar.
Men vi är på väg! Med kartan i handen tror jag först att det tar oss 30 minuter till nästa större by där de finns buss, men det tar uppemot 2 timmar. När vi väl kommer dit är vi utsvultna, mörbultade men ändå nöjda. Chauffören kör oss till en vän som serverar ypperlig mat och vi gör upp om att han sedan ska köra oss till nästa stad.
Så småningom kommer vi hem till vårt härliga hotell, och berättar för familjen om vårt äventyr. De skrattar gott och låter oss förstå att vi är tokiga som ens kom på idén att vandra på tågrälsen. De skrattar åt oss hela kvällen, och det kan vi gott ha.